När jag kom hem så är det sent, klockan är över elva och jag vet att Jessica kommer att banna mig, att jag måste ta det lugnare med mitt jobb. Att jag kommer jobba ihjäl mig om jag fortsätter på det här spåret. Det är dock svårt när jag är så nära, vi är snart i mål. Det är inte förrän jag tagit av mig kläderna som jag hör snyftningarna. Jag hör att de kommer från vardagsrummet och när jag kommer in där sitter Jessica i soffan med näsdukar över hela bordet. Hon verkar ha gråtit länge, det är inte första gången hon har gråtit pga mig. Jag närmar mig henne och hon fortsätter titta djupt i bordet snyftandes och torkandet av tårar. ”Jag är ledsen” utstöter jag svagt. Som på ett kommando börjar hon gråta ännu mer. Jag sätter mig ner på huk framför henne men hon vill inte titta på mig. Jag sträcker mig efter hennes händer ”Jag är verkligen ledsen, jag lovar att.. ” men avbryter mig själv, hur många gånger de senaste månaderna har jag inte lovat henne. Hon drar undan händer och tittar upp. Jag kan se att hennes ögon är röd sprängda av gråt. Denna gång är det på allvar, tänker jag och säger ”Från och med imorgon så ska jag endast jobba 8 timmar om dagen” något jag lovat så många gånger förr men detta är första gången jag verkligen menar det. Hon torkar tårarna men sedan börjar hon gråta ännu mer och kastar ner i soffkudden. Jag förstår att hon verkligen är arg på mig och jag bör lämna henne ifred. Innan jag reser mig viskar jag i hennes öra ”Förlåt” och sedan lämnar jag rummet och går in i sovrummet. Jag klär av mig och går och lägger mig. När jag ligger där och funderar över det hela inser jag hur korkad jag har varit. Att jag spenderar mer tid med mitt jobb än med personen jag älskar. Hur kan det ha gått så långt? Hur kan man vara så blind ibland? Flera gånger har hon försökt få mig att sluta för hennes, nej för vår skull. Men det är som en drog, projektet har bara sugit in mig att jag helt glömt bort det som betyder mest. Innan jag somnar lovar jag mig själv det är dags att ändra på det. Att göra det som är rätt innan det är för sent.
När jag vaknar så är min hon inte där, hon måste varit riktigt arg för hon har lämnat all röra efter sig vilket inte alls är likt henne. Jag äter lite frukost och lämnar huset för att bege mig till jobbet men när jag kommer ut så är bilen borta. Jag är tvungen att ta bussen till jobbet idag vilket jag inte gjort på länge. På bussen så ockuperas mina tankar av vad jag ska säga till chefen. Hur ska jag få honom att förstå att jag måste sluta, att jag inte kan fortsätta. Jag vet att han kommer försöka övertala mig om hur viktig jag är för projektet att de inte klarar sig utan mig. Vilket det ligger en hel del i men det är dags att dra en gräns. När jag kommer in på kontoret så hälsar jag som vanligt på Linda i receptionen men hon hälsar inte tillbaka. Hon brukar alltid hälsa god morgon med ett stort leende men nu sitter hon med huvudet i händerna. Hon kanske har sovit dåligt. tänker jag och går in hissen. När jag går förbi chefens kontor så är han inte är där. Jag hade tänkt ta tjuren vid hornen så fort som möjligt men jag får väll vänta till senare. Mitt kontor ser annorlunda ut eller så är det jag som ser det med andra ögon. Jag sätter mig på min plats och lutar mig bakåt i stolen. Tänkt vad mycket man glömmer bort i livet, hur kan jobbet vara så viktigt? Jag tänker på mamma och hur viktig hon är i mitt liv och vad hon har betytt för mig sedan pappa dog. Har jag någonsin berättat det för henne? Vilken otroligt obekväm stol jag har, bara en sådan sak. Har jag accepterat denna stol bara för att jag varit så upptagen i arbetet. Kan man verkligen vara så stressad att man försakar sådant som är hälsosamt för en. Jag kollar klockan och ser att jag filosoferat bort en hel timme. Kommer inte ihåg när jag var på jobbet utan att inte göra något och då inser jag att inte en enda har kommit förbi för att fråga eller be mig om något, jag har faktiskt inte sett eller hört någon av mina kollegor.
Ute i korridoren är det knäpp tyst och jag börjar gå längs korridoren men vart enda kontor jag passerar är tomt. Är det lördag? Snabbt kollar jag min mobil som visar att det är fredag. Har jag missat något, ett möte kanske och beger mig ner till receptionen för att höra med Linda men när jag kommer ner till receptionen så är den tom. Jag går in bakom receptionsbordet för att kolla Lindas kalender. Då ser jag min bästa polare Mårten komma ut från hissen. Han pratar i mobilen och jag kan höra honom säga ”jag har skickat iväg alla och jag är sist från kontoret, självklart Jessica, jag kommer snart. Hej då” Jessica, vad ska han göra med Jessica klockan 12? ”Yo Mårten vad är det som pågår, vad ska du och Jessica hitta på?” frågar jag. men han bara passerar förbi receptionen utan att ens titta på mig. ”Hej Mårten, vet du var alla är? Har jag missat ett möte eller..? men innan jag hinner avsluta så har han gått ut genom entrédörrarna. Vad är det som pågår? Kanske är det någon överraskningsfest? Nej, varför skulle Jessica ordna det efter gårdagen. Jag får en sugande känsla i magen och skyndar mig tillbaka tillbaka till kontoret efter min jacka.
Jag stannar till på chefens kontor som fortfarande är borta, så jag sätter mig ner och skriver “Jag har beslutat att säga upp mig. Jag måste fokusera på mitt och Jessicas förhållande. Jag har insett att det här jobbet har tärt på mig både mentalt och fysiskt. Slå mig en signal när du är tillbaka. Mvh Hannes” Jag går till mitt kontor och hämtar min jacka och innan jag lämnar rummet så vänder jag mig om och inser att det nog är sista gången jag ser det och kroppen fylls av en otrolig lättnad. Efter så många år fast i detta kontor så ska jag njuta av livet med personen jag älskar mest. Otroligt nog så kommer inte bussen och med tanke på hur lite trafik det är så börjar jag oroa mig för att det skett någon form av giftutsläpp eller liknande. Kanske därför som Mårten skulle hem till oss. Jag börjar snabbt gå hemåt och på vägen så upptäcker jag hur fantastisk natur det är mellan jobbet och huset. Det visste jag egentligen men har på något sätt glömt bort det. En bit bort på kullen så ser jag parken som jag och Jessica regelbundet brukade promenera i början av vårt förhållande. Varför slutade vi med det? Jag såg fram emot det varje vecka. Det är något vi kommer göra betydligt oftare från och med nu. lovar jag mig själv. Jag hoppas verkligen att Jessica blir glad när jag berättar för henne att det är slut med jobbet och att jag i fortsättningen kommer fokusera på oss. Att vi ska skaffa det barn vi så länge pratat om men som jag har skjutit upp på grund av arbetet. När jag går in på vår gata så ser jag att det så står flera bilar framför vårt hus. Kanske är det en överraskningsfest ändå? Nej, varför skulle de då lämna bilarna framme.
Jag ropar hej när jag kommer innanför dörren men det är ingen som svarar. Hallgolvet är fullt med skor och jag hör hur det pratas i vardagsrummet. När jag kommer in där så är det ingen som lägger märke till mig och till min förvåning så är rummet fullt av våra vänner. I soffan sitter mamma och Jessica och håller om varandra. Innan jag hinner säger något så ställer sig Mårten upp och säger ”Jag har blivit ombedd av Jessica att berätta vad polisen har kommit fram till. Det ser ut som att Hannes somnade i bilen och körde av vägen när han var på väg hem. Jag vet inte om det är någon tröst men läkarna tror att han omkom omedelbart. Jag vill å Jessicas vägnar tacka alla för att ni kommit så att vi alla kan dela denna sorg.” Va, vad säger han? Vadå omkom, jag har inte omkommit. ”Jag är inte död, jag är här”, säger jag skrattandes. Men ingen tittar på mig och det är då jag inser att alla gråter och på soffbordet står ett fotografi på mig. Allt börjar snurra, Inte nu, snälla. Jag tar tag i Mårten och tittar honom i hans röda ögon, men han ser rakt igenom mig. I bakgrunden så hör jag klockan slå första slaget för tolv. När fjärde slaget slår så löses Mårten upp framför mig och försvinner. Jag tittar mig omkring och inser att de flesta av mina vänner är borta. Jag springer fram och lägger händerna i Jessicas knä och som om hon kände det så tittar hon upp. Jag tittar på henne och formar orden ”Förlåt, jag älskar dig, du e mitt allt.” och sedan slår klockan sista slaget.