Svenska – Mikael Röjnert – Försöker göra världen lite roligare

Frozen

Mikael Röjnert — Fri, 22 Mar 2024 10:53:24 +0000

“Stella, I’ll tell you it’s a snow blizzard. No, I’m not kidding, it’s the truth. No, the blizzard came from nowhere. Hello Stella, are you there?”
Jonathan looks at the cell phone and sees it has lost the signal. He sweeps the phone around in the car trying to regain the signal but without luck. Damn, he says out loud and throws it on the passenger seat and then increases the heating a notch. He tries to look through the front window but it’s just a white gray mass, where did the blizzard come from? he asks himself. A chill goes through his spine and he looks at the temperature outside. -4, what the fuck. It’s late May and he has heard of sudden events of snow in the middle of summer but this is ridiculous. It’s not just light snow, it’s the storm of storms. He can feel the car struggling against the wind and he is afraid that it will lift and follow the storm like a feather. Again he tries to look through the front window but the storm is too massive and he bearly makes out the other cars around him. If it weren’t for the lights on the other cars he would thought he was alone. He starts to change the channels on the radio in an attempt to get some information but all he gets is static. He wonders if he should go out and check with someone in one of the other cars but decides against it. He picks up his phone again and tries once more to regain the signal, but the display shows no activity. A thought occurs to him, does the phone coverage disappear in a snowstorm? Suddenly the passenger door opens and in jumps a woman.
“Ohh my god, you almost scared me to death” he exclaims when he has regained his breath. He looks at her and sees that it’s a rather young woman and she is dressed in a sleek business suit.
“I’m so sorry, I just got tired of waiting on my own. Is it ok if I wait here with you? it’s a bit scary waiting on your own.”
“No, I have,” he starts to answer but she interrupts him before he gets any further.
“I don’t understand why no rescue has come. I got nothing on the radio and my phone doesn’t work. It’s nuts out there, you see nothing. I wonder where the storm came from?”
“I don’t,” he starts but once again gets interrupted.
“They didn’t mention any storm on the news. I don’t get it. Ohh I’m sorry where is my manners, I’m just talking away. My name is Linda,” she says and extends her hand.
Jonathan shakes it and says “My name is Jonathan.”
“I hope it’s ok that I just hijacked your passenger seat and you have to excuse me talking. I get a bit talkative when I’m nervous and I got rather spooked sitting in the car by myself.”
“It’s ok, I just wondered if I should make my way to another car.”
“Lucky me catching you before you went missing. It’s so cold, could we turn up the heat?”
“I don’t know if I can get it up much higher,” answers Jonathan and tries to turn the knob for the heat.
“Have you experienced anything like this before?” Linda asks him.
“No, I have never heard of anything like it.”
“I don’t like it at all. I almost had to feel my way here,” then she stops talking and looks out through the window and then looks at him with a worried look. “Did you hear that?”
“Hear what?” he asks her confused.
“It sounded like a scream.”
“A scream? I hear nothing more than the storm. You must be imagining. It’s the storm making sounds.”
“Perhaps, but it sounded just like a scream.”
“Now you are just spooking yourself, why would anybody scream?”
“Look there,” and she points her finger out to the gray mass outside the window.”
“Look at what?”
“There, a great shadow moving, it looks like it picks up one of the cars.”
He leans closer to the front window and looks towards the way she is pointing.
“I see nothing. Why would,” and then one of the back doors is opened. Jonathan jumps and hits his head in the rearview mirror. From the back, he hears a man saying
“Ohh sorry man, my car died and it got really cold.”
Linda has taken his head in her hands and turns and twists it.
“Nothing, just a little bump, you will be ok,” she says and he looks into the back seat, where a young man dressed in casual clothing is looking back at him.
“Hi, my name is Mark. I hope it’s ok if I wait here?”
“Of course, my name is Jonathan and this is Linda another lonely car owner. Perhaps we can keep the heat up with more people. What happened to your car?”
“I think it went out of gas, it suddenly stopped and I couldn’t get it to start again, yours ok?”
Jonathan hasn’t thought about the gas and turns around and checks the gauge and is confounded.
“Hmm, it shows half a tank, but I filled it up before I left town.”
“It’s the cold man. It’s not good for the engine, makes it drink more,” Mark says.
“Ohh I hope the storm will pass soon, I don’t like this at all,” Linda says.
“Ahh, it’s a bit strange because this kind of storm usually passes rather quickly. How long have we been here anyway?” Mark asks.
Jonathan checks his watch, “Almost an hour.”
“An hour! I wonder why no rescue vehicles have come?” says Mark in response and looks out through the side window.

Jonathan doesn’t know what to say and turns around and looks out his window. It’s then he realizes how blurred the window is, it’s like the surface is floating. When he touches the surface he feels that it’s not the glass that changed it’s that the windows are covered with ice, on the inside.
“It’s the condensation of our breath that freezes on the windows. It must be really cold outside.” He can hear Mark saying from the back. “How cold is it?”
“It’s…” he can’t believe it when he sees the panel “It’s minus 35 degrees.”
Linda who sits and looks out the window says something with a low voice.
“What did you say?” Jonathan asks her.
“The light from the cars is going out. Lots of people are going to freeze. Why aren’t help coming?”
“I don’t know,” Jonathan answers her and he can feel a cold lump starting to form in his stomach.
Linda turns around and looks at him with scared eyes. “That one you must have heard.”
“Heard what?” Mark asks from the back.
“She thinks she hears screams,” Jonathan answers him.
“Nah, it’s the wind girl.”
“No, I heard it I’m sure. You have to have heard it. I’m not imagining.”
“You are just spooking yourself, the storm will soon be over and then you will see that it’s just your imagination,” says Jonathan trying to ensure her as well as himself.
“I want to go home,” Linda says and then she starts to sob. Jonathan doesn’t know what to do but hands her a tissue and tries to turn the knob for the temperature control some more but it’s maxed out.
“Don’t worry we just wait in here until the storm is over,” he says to her.
“I’m sorry, perhaps I’m imagining it’s just that I have this bad feeling in my stomach.”
“Hey, guys look over there, someone is flashing their headlights,” says Mark and points backward along the road. “Perhaps they need help?”
Jonathan tries to look through the back window and even though it’s dark and blurry he can see a light coming on and off. Mark turns around and looks at them, “Should we help them?”
“Noo” Linda says with an unsure tone.
“We must, perhaps they are in great need,” Jonathan says and looks at Linda “Wouldn’t you want someone to come to you if it were you in the car?”
She looks at him “Of course, I’m just scared.”
“Ok, then you stay here and lock the doors. Me and,” He looks at Mark in the back who nods. “Me and Mark will go and check, ok?”
“Ok, just be careful,” Linda says when Jonathan reaches for the door handle.
“We will,” and then he opens the door and steps out.

The snow and storm hits him in the face like a sledgehammer and he puts his hand up to protect it. He walks behind the car and there he finds Mark who points toward the car with flashing lights. Jonathan takes the lead and starts to walk against the lights. It’s tough as the storm is raging and it feels like walking against a wall. The cold starts to dig into his bones and he increases his pace. Then suddenly the lights disappear and he loses direction. He turns around and looks at Mark who raises his shoulders. He tries to find the car but he feels lost and disoriented as everything is just a grey and white mass. Once more he turns to Mark who shakes his head and waves his hand back towards the lights on Jonathan’s car. Jonathan nods and waves his hand in the same direction as a response. Which makes Jonathan almost feel glad as it’s so cold. He has never experienced anything like it before and the wind feels like thousands of small needles are colliding into him. He tries to focus on his car in front of him but the noise from the storm is insane, like having a big fan in your head. It’s when he listens to the strong wind he hears it. Somewhere in the roaring storm, he can hear something like a whisper. He listens carefully and it’s not just one whisper it’s like a chorus of hundreds of whispers. No not whispers, screams, faint screams very far away. He tries to ignore the sounds but he can’t and when they reach the car he is anxious to get in. He lifts the door handle but the car is locked and he remembers that he told Linda to lock it. He starts to knock on the window but nothing happens. He looks at Mark who knocks the rear window but he gets no response there either. Mark shows Jonathan with his hands that he will walk around the car and try the other side. Jonathan nods and continues to knock on the window. He is freezing like he never has been before, his entire body is shaking and it feels like someone is injecting ice into his blood. When nothing happens he walks around the car and finds that Mark is not there. He knocks on the window but nothing happens and he doesn’t understand why they don’t open. His hands are starting to get stiff and he can’t stand the cold anymore. With his elbow, he smashes the small window in the back. After a while, he gets the door open and when he gets in he exclaims angrily.
“What the hell, why don’t you open the door I’m freezing my butt off?”
To his amazement the car is empty and in an instant, all the fear that he has suppressed makes the knot in his stomach explode. The snow is rushing in through the broken window and he takes off his jacket and stuffs it in the hole. Then he jumps up into the front seat and puts his hands over the vent and slowly he can feel his body gaining heat. He looks around in the car and thoughts start to fill his head. Where did they go? Mark was just here. Perhaps a rescue team had come? Why hadn’t they taken him then? His thought is interrupted by the engine of the car coughing and hacking. To his despair, the gasoline gauge shines red. No, not now, and then the car dies. He tries to turn the key and the car tries to ignite but that’s it. It’s dead and with it, the heat. He tries to swallow the lump in his throat and suppress the thoughts creeping up in the back of his mind. It doesn’t take long until he starts to shake and he starts to rub his arms with his hands. He looks around the car trying to find something to keep his warmth up. The only thing he finds is the coat, which is stuck in the window. He starts to shake and can hear his teeth clack uncontrollably. He is afraid that he will freeze to death. Then suddenly the constant roaring sound disappears, the car steadies and the gloom lifts from the car. He looks out through the front window and can’t believe what he is seeing. No the ice on the window must be playing tricks on him. He opens the door and steps out and if he was scared before it’s nothing to what he is feeling now. In both the front and back of his car there is nothing on the road except for piles of snow, him and his car.

Lev livet

Mikael Röjnert — Wed, 20 Mar 2024 15:10:45 +0000

När jag kom hem så är det sent, klockan är över elva och jag vet att Jessica kommer att banna mig, att jag måste ta det lugnare med mitt jobb. Att jag kommer jobba ihjäl mig om jag fortsätter på det här spåret. Det är dock svårt när jag är så nära, vi är snart i mål. Det är inte förrän jag tagit av mig kläderna som jag hör snyftningarna. Jag hör att de kommer från vardagsrummet och när jag kommer in där sitter Jessica i soffan med näsdukar över hela bordet. Hon verkar ha gråtit länge, det är inte första gången hon har gråtit pga mig. Jag närmar mig henne och hon fortsätter titta djupt i bordet snyftandes och torkandet av tårar. ”Jag är ledsen” utstöter jag svagt. Som på ett kommando börjar hon gråta ännu mer. Jag sätter mig ner på huk framför henne men hon vill inte titta på mig. Jag sträcker mig efter hennes händer ”Jag är verkligen ledsen, jag lovar att.. ” men avbryter mig själv, hur många gånger de senaste månaderna har jag inte lovat henne. Hon drar undan händer och tittar upp. Jag kan se att hennes ögon är röd sprängda av gråt. Denna gång är det på allvar, tänker jag och säger ”Från och med imorgon så ska jag endast jobba 8 timmar om dagen” något jag lovat så många gånger förr men detta är första gången jag verkligen menar det. Hon torkar tårarna men sedan börjar hon gråta ännu mer och kastar ner i soffkudden. Jag förstår att hon verkligen är arg på mig och jag bör lämna henne ifred. Innan jag reser mig viskar jag i hennes öra ”Förlåt” och sedan lämnar jag rummet och går in i sovrummet. Jag klär av mig och går och lägger mig. När jag ligger där och funderar över det hela inser jag hur korkad jag har varit. Att jag spenderar mer tid med mitt jobb än med personen jag älskar. Hur kan det ha gått så långt? Hur kan man vara så blind ibland? Flera gånger har hon försökt få mig att sluta för hennes, nej för vår skull. Men det är som en drog, projektet har bara sugit in mig att jag helt glömt bort det som betyder mest. Innan jag somnar lovar jag mig själv det är dags att ändra på det. Att göra det som är rätt innan det är för sent.

När jag vaknar så är min hon inte där, hon måste varit riktigt arg för hon har lämnat all röra efter sig vilket inte alls är likt henne. Jag äter lite frukost och lämnar huset för att bege mig till jobbet men när jag kommer ut så är bilen borta. Jag är tvungen att ta bussen till jobbet idag vilket jag inte gjort på länge. På bussen så ockuperas mina tankar av vad jag ska säga till chefen. Hur ska jag få honom att förstå att jag måste sluta, att jag inte kan fortsätta. Jag vet att han kommer försöka övertala mig om hur viktig jag är för projektet att de inte klarar sig utan mig. Vilket det ligger en hel del i men det är dags att dra en gräns. När jag kommer in på kontoret så hälsar jag som vanligt på Linda i receptionen men hon hälsar inte tillbaka. Hon brukar alltid hälsa god morgon med ett stort leende men nu sitter hon med huvudet i händerna. Hon kanske har sovit dåligt. tänker jag och går in hissen. När jag går förbi chefens kontor så är han inte är där. Jag hade tänkt ta tjuren vid hornen så fort som möjligt men jag får väll vänta till senare. Mitt kontor ser annorlunda ut eller så är det jag som ser det med andra ögon. Jag sätter mig på min plats och lutar mig bakåt i stolen. Tänkt vad mycket man glömmer bort i livet, hur kan jobbet vara så viktigt? Jag tänker på mamma och hur viktig hon är i mitt liv och vad hon har betytt för mig sedan pappa dog. Har jag någonsin berättat det för henne? Vilken otroligt obekväm stol jag har, bara en sådan sak. Har jag accepterat denna stol bara för att jag varit så upptagen i arbetet. Kan man verkligen vara så stressad att man försakar sådant som är hälsosamt för en. Jag kollar klockan och ser att jag filosoferat bort en hel timme. Kommer inte ihåg när jag var på jobbet utan att inte göra något och då inser jag att inte en enda har kommit förbi för att fråga eller be mig om något, jag har faktiskt inte sett eller hört någon av mina kollegor.

Ute i korridoren är det knäpp tyst och jag börjar gå längs korridoren men vart enda kontor jag passerar är tomt. Är det lördag? Snabbt kollar jag min mobil som visar att det är fredag. Har jag missat något, ett möte kanske och beger mig ner till receptionen för att höra med Linda men när jag kommer ner till receptionen så är den tom. Jag går in bakom receptionsbordet för att kolla Lindas kalender. Då ser jag min bästa polare Mårten komma ut från hissen. Han pratar i mobilen och jag kan höra honom säga ”jag har skickat iväg alla och jag är sist från kontoret, självklart Jessica, jag kommer snart. Hej då” Jessica, vad ska han göra med Jessica klockan 12? ”Yo Mårten vad är det som pågår, vad ska du och Jessica hitta på?” frågar jag. men han bara passerar förbi receptionen utan att ens titta på mig. ”Hej Mårten, vet du var alla är? Har jag missat ett möte eller..? men innan jag hinner avsluta så har han gått ut genom entrédörrarna. Vad är det som pågår? Kanske är det någon överraskningsfest? Nej, varför skulle Jessica ordna det efter gårdagen. Jag får en sugande känsla i magen och skyndar mig tillbaka tillbaka till kontoret efter min jacka.

Jag stannar till på chefens kontor som fortfarande är borta, så jag sätter mig ner och skriver “Jag har beslutat att säga upp mig. Jag måste fokusera på mitt och Jessicas förhållande. Jag har insett att det här jobbet har tärt på mig både mentalt och fysiskt. Slå mig en signal när du är tillbaka. Mvh Hannes” Jag går till mitt kontor och hämtar min jacka och innan jag lämnar rummet så vänder jag mig om och inser att det nog är sista gången jag ser det och kroppen fylls av en otrolig lättnad. Efter så många år fast i detta kontor så ska jag njuta av livet med personen jag älskar mest. Otroligt nog så kommer inte bussen och med tanke på hur lite trafik det är så börjar jag oroa mig för att det skett någon form av giftutsläpp eller liknande. Kanske därför som Mårten skulle hem till oss. Jag börjar snabbt gå hemåt och på vägen så upptäcker jag hur fantastisk natur det är mellan jobbet och huset. Det visste jag egentligen men har på något sätt glömt bort det. En bit bort på kullen så ser jag parken som jag och Jessica regelbundet brukade promenera i början av vårt förhållande. Varför slutade vi med det? Jag såg fram emot det varje vecka. Det är något vi kommer göra betydligt oftare från och med nu. lovar jag mig själv. Jag hoppas verkligen att Jessica blir glad när jag berättar för henne att det är slut med jobbet och att jag i fortsättningen kommer fokusera på oss. Att vi ska skaffa det barn vi så länge pratat om men som jag har skjutit upp på grund av arbetet. När jag går in på vår gata så ser jag att det så står flera bilar framför vårt hus. Kanske är det en överraskningsfest ändå? Nej, varför skulle de då lämna bilarna framme.

Jag ropar hej när jag kommer innanför dörren men det är ingen som svarar. Hallgolvet är fullt med skor och jag hör hur det pratas i vardagsrummet. När jag kommer in där så är det ingen som lägger märke till mig och till min förvåning så är rummet fullt av våra vänner. I soffan sitter mamma och Jessica och håller om varandra. Innan jag hinner säger något så ställer sig Mårten upp och säger ”Jag har blivit ombedd av Jessica att berätta vad polisen har kommit fram till. Det ser ut som att Hannes somnade i bilen och körde av vägen när han var på väg hem. Jag vet inte om det är någon tröst men läkarna tror att han omkom omedelbart. Jag vill å Jessicas vägnar tacka alla för att ni kommit så att vi alla kan dela denna sorg.” Va, vad säger han? Vadå omkom, jag har inte omkommit. ”Jag är inte död, jag är här”, säger jag skrattandes. Men ingen tittar på mig och det är då jag inser att alla gråter och på soffbordet står ett fotografi på mig. Allt börjar snurra, Inte nu, snälla. Jag tar tag i Mårten och tittar honom i hans röda ögon, men han ser rakt igenom mig. I bakgrunden så hör jag klockan slå första slaget för tolv. När fjärde slaget slår så löses Mårten upp framför mig och försvinner. Jag tittar mig omkring och inser att de flesta av mina vänner är borta. Jag springer fram och lägger händerna i Jessicas knä och som om hon kände det så tittar hon upp. Jag tittar på henne och formar orden ”Förlåt, jag älskar dig, du e mitt allt.” och sedan slår klockan sista slaget.